Det gynnsamma läget vid Kymmene älvs strand gjorde att människor troligen slog sig ner på Oravala gårds marker redan under järnåldern. Sedan medeltiden har bosättningen varit livlig och permanent. Oravala gård grundades år 1671 som ett säteri åt greve Carl Gyllenstierna. De första omnämnandena av gårdens trädgård är från 1670‑talet och den nuvarande ekparken och formträdgården anlades i slutet av 1700‑talet.
Oravala gårds trädgård och park ligger på en sydsluttning vid Kymmene älv, nedanför gårdsplanen. Trädgården omges av åkrar och gamla skogsbeten, och trädgårdsområdet omfattar cirka 1,8 hektar.
Trädgårdsodlingen och skötseln av parken började avta på 1960‑talet och området förföll och beskogades. I takt med att allt växte igen försvann kännedomen och historien om trädgården. Nu har trädgården försiktigt börjat väckas till liv igen med försiktiga och långsiktiga restaureringsmetoder.
Humle och kryddgård i den tidiga trädgården
På 1670‑talet odlades korn, havre, råg, lin och humle på Oravala gård. I början av 1700‑talet fungerade gården som boställe för överstelöjtnanten vid Karelska kavalleriregementet. Från denna tid finns detaljerad information om gårdens byggnader, odlingar och trädgård.
Husesynen från 1744 beskriver noggrant byggnaderna och deras skick samt gårdens odlingar och skogar. På gårdsplanen fanns huvudbyggnaden, två flygelbyggnader samt en bostads‑ och visthusbod. Byggnaderna bildade en sluten mangård.
Kryddgårdarna låg vid byggnadernas norra och södra gavel, men husesynsinstrumentet avslöjar inte vid vilken byggnad de var belägna. Staketen och grindarna kring kryddgårdarna var redan då förfallna, vilket tyder på att de hade varit i bruk länge.
Formträdgårdens och ekparkens första skeden
År 1743 drogs gränsen mellan Sverige och Ryssland i Kymmene älv, vilket innebar att Oravala hamnade på ryskt territorium. Under 1770‑talet kom gården i ägo hos den förmögna köpmanssläkten Bruun i Fredrikshamn. Ekparken och formträdgården anlades under Bruuns tid.
Släktens framgångsrika affärsverksamhet och breda kontaktnät skapade goda förbindelser till Europa, genom vilka influenser och kunskap nådde Oravala. Det var dessutom utmärkta förutsättningarna för att skapa en representativ och imponerande trädgårdshelhet på gården. Det finns dock ingen bevarad information om hur den ursprungliga planen för trädgården såg ut och ingen kännedom om hur formträdgården och ekparken såg ut i början.
Ekparken
Ekparken anlades under åren 1770–1790. Forskaren Arthur Thesleff inventerade ekbeståndet i östra Finland i början av 1890‑talet och utförde sin inventering av Oravala gårds ekar år 1891. Då växte 66 ekar på gårdens område, och deras ålder uppskattades till cirka 100 år. I hela närområdet förekom dessutom ett stort antal unga ekar.
Den första skriftliga beskrivningen av trädgården är från år 1804, då Gottfried Albrecht Germann, grundare av Tartu universitets botaniska trädgård, besökte Oravala. I hans resejournal beskrivs trädgården som vacker med sina ekalléer och gården som vacker.
Idag visar årsringarnas datering att ekarna planterades år 1773.
Ekskogen bildar en omfattande helhet där ekalléer omger gårdsplanen, parkgångarna och vägkanterna. Ekskogen var en väsentlig del av formträdgården. Numera växer omkring 100 ekar eller fler i parken och gårdsområdet. Den största ekens omkrets är omkring fem meter, och flera ekar har en omkrets på tre till fyra meter.
Formträdgårdens huvuddrag
Oravala gårds trädgård är anlagd enligt barock- och formträdgårdens principer. Dess centrum och utgångspunkt var den gamla huvudbyggnaden på gårdstun. Parkgångarna är raka och bildar symmetriska kvarter. Gångarnas konstruktion avslöjar att de är gjorda av en yrkesskicklig trädgårdsmästare: de har en tät botten av handlagda stenar och flera sorters sandlager utanpå.
Parkgångarnas sammanlagda längd var nästan en kilometer, och de flesta byggdes troligen under trädgårdens tidiga skede. Parkens huvudgång och mittaxel ledde från karaktärsbyggnadens veranda till Kymmene älv och mittgången kantades av en syrenallé.
I trädgården finns flera terrasser och stenmurar av natursten, några av dem skär genom hela parkområdet. Nedanför den tidigare karaktärsbyggnaden finns en stor terrass som stöds av en hög mur.
Jätteträd
Forskaren Arthur Thesleff gjorde observationer om stora träd på Oravala gård år 1891. På gårdsplanen växte en gammal ask med en omkrets på 174 cm vid en meters höjd och 206 cm vid roten. Denna ask var sannolikt ett vårdträd och växte mitt på gårdsplanen ännu på 1920‑talet.
Det fanns också ett äppelträd vars omkrets var hela 161 cm på tre meters höjd. Ekarna hade vuxit snabbt, och deras omkrets kunde vara upp till 306 cm. Idag är den äldsta och största ekens omkrets omkring 500 cm. Även sibiriska lärkarnas omkrets överskrider 300 cm. På gårdsplanen växer även askar, som antagligen har sitt ursprung i det gamla vårdträdet.
Lusthuset och badhuset
Lusthuset i Oravala gårds park finns kvar än idag och är daterat till början av 1800‑talet. Lusthuset har ett spåntak och ett vackert flätat innertak, men den prydnadsspira som en gång prydde taket har gått förlorad. Här avnjöts kaffe, beundrades utsikten över Kymmene älv och kanske tjänade lusthuset som gömställe för förälskade par.
Gamla trädgårdsbänkar har också bevarats. I parken fanns även en ek berså, där herrskapet avnjöt sina kaffestunder. Trädgårdens och parkens huvudgång och mittaxel ledde till herrskapets badhus vid Kymmene älv. Badhuset revs på 1950‑talet.
Oravala gårds trädgård har haft vackra, planerade planteringar och blomrabatter, som med säkerhet kan dateras till tidigt 1900‑tal. När trädgårdsskötseln avtog på 1960‑talet försvann de flesta prydnadsväxter, men tack och lov gick en del i vila i marken.
Idag när trädgårdsskötseln återupptagits kommer trädgårdens gamla och ursprungliga växtarter långsamt tillbaka. På våren ses bland annat rysk blåstjärna, narcisser, snödroppar och sippor. På sommaren tar borstnejlikor, krolliljor och aklejor över, och på sensommaren blommar höstflox och trädgårdsnattviol.
Rosenbeståndet utökas hela tiden när gamla sorter åter kommer upp ur jorden, såsom daggros och stenros. Många gamla buskar och perenner har dock bevarats, som exempelvis syren, rosentry, schersmin, vildvin, hassel och sibirisk ärtbuske.
Trädgårdsodlingens historia
Nyttoträdgården har alltid varit en viktig del av herrgårdarnas trädgårdskultur. De tidigaste uppgifterna om Oravala gårds nyttoträdgård är från 1600‑ och 1700‑talen, då humle odlades och kryddgårdar hölls. Den första hänvisningen till fruktträd är från början av 1800‑talet. Det finns inte uppgifter om vilken sorts fruktträd, men troligen rörde det sig om äppelträd. Den första kartan där trädgården är markerad är på storskifteskartan från 1832. Från början av 1900‑talet finns mer detaljerad information om trädgårdsodlingen. Odlingen var då omfattande och mångsidig, vilket var typiskt för herrgårdar vid den tiden.
På 1930‑talet omfattade trädgården och parken cirka tre hektar. Trädgården omgärdades av skyddande granhäck och plankstaket. På området växte omkring 100 fruktträd, bland annat äppel‑, körsbärs‑ och plommonträd. Det fanns 135 bärbuskar, vita, röda och svarta vinbär samt gula och röda hallon.
I två växthus odlades gurka och tomat, och dessutom användes drivhus. Odlingen av grönsaker och rotfrukter var omfattande, och senare odlades även snittblommor. Till och med sparris odlades för gårdens eget bruk.
Trädgårdsprodukterna såldes till Kymmene bruk och på torget. Parken sköttes föredömligt och gården hade en egen trädgårdsmästare. Ibland var trädgården även utarrenderad till en trädgårdsmästare.
Trädgården tynar bort och väcks i liv
Parken och främst ekarna skadades då Oravala gård brann ner 1918. I branden förstördes karaktärshuset och det återuppfördes inte på samma plats. Idag är därför parken inte i symmetri med nuvarande karaktärshus. Trädgårdsodlingen avtog på 1960‑talet och trädgården och ekparken växte igen, beskogades och förföll. Delar av trädgården togs i bruk som åkermark. Några parkgångar hölls kvar som smala stigar ännu på 1990‑talet. Skötseln upphörde, parkträden vårdades inte eller förnyades. Perenner, planteringar, blomrabatter och gångar försvann – liksom kunskapen om parken och trädgården. Efter en tynande tillvaro i nästan 60 år började vi småningom väcka trädgården till liv igen.
